Jag har nog äntligen hittat lugnet i mig själv. Det känns konstigt att säga så men det är precis så jag känner mig. Lugn.
Det var länge sedan jag mådde så här bra och bara njöt av livet som händer just nu utan att fundera så mycket på framtiden eller det som varit. Vändpunkten kom när jag insåg att jag ständigt var på dåligt humör, inte ville ta i min man som jag älskar något otroligt och att kramar från barnen fick mig att känna mig kvävd. Herregud man ska ju kunna krama sina barn och sin man utan att få ångest!
Jag bestämde mig för att ta en dag i taget och hitta tillbaka till mig själv. Inte mamman, inte frun, inte företagaren utan bara vanliga jag. Jag hittade henne. Långt där inne fanns hon och längtade ut. För varje dag som går blir hon tydligare och tar mer plats. Den plats jag så länge nekat henne.
I många år har jag ständigt oroat mig för vad andra tycker och tänker om mig, hur de uppfattar mig och jag har alltid velat vara alla till lags. Vem bryr sig om jag väger 10 kg för mycket, har troll hår eller massa bristningar på magen? Så länge som jag trivs med mig själv så har ingen något med det att göra. Jag har insett det nu. Jag har slutat oroa mig för vad alla andra tycker. Det viktigaste är vad jag tycker. Jag har en man som älskar mig för den jag är, oavsett om jag väger 75 kg eller 85 kg. Om jag går runt i slitna mjukisbyxor eller piffar till mig med smink och snygga kläder. Det är något han säger till mig men som jag aldrig riktigt trott på. Tills nu. Han älskar mig för den jag är, inte för hur jag ser ut och jag älskar honom för det.
Jag har äntligen hittat den glada, spralliga, våga ta chanser, älska med hela hjärtat personen som så länge varit försvunnen. Vi skrattar, busar, älskar och njuter av varandra igen, jag och min älskade man. Vi är som två ny förälskade tonåringar igen och när han tittar på mig får jag fjärilar i magen 🙂
Jag busar, kramar och ger mina barn hela mig igen. Den mamma som de förtjänar.
Jag har hittat hem. Jag har hittat mig själv!
Loving life!
