Jag har precis avslutat en lång konversation med en av mina karaktärer i det nya manuset. Jag gör så ibland. Pratar med dem. Kliver in i deras värld. I fantasivärlden som jag skapat.
Och vi blir vänner.
På riktigt.
Det är så det känns i alla fall efter alla samtal där jag fått reda på deras mörkaste hemligheter, deras djupaste längtan och allt där emellan.
För mig är det nämligen inte svårt att frammana bilden av mina karaktärer framför mig. Sittandes i fåtöljen med en mugg kaffe eller te. Eller kanske en öl 🙂 Små prata med dem och skratta åt skämten de drar.
Det är en del av skrivprocessen jag har och när vi är klara. När jag vet allt om dem, alla deras nycker och ticks då kan jag göra dem rättvisa när jag skriver.
Jag kan få fram komplexiteten. Det sårbara och starka. Det som är unikt för just dem.
Min största rädsla när jag skriver är att mina karaktärer ska upplevas som platta. Att läsaren inte känner något för dem. Givetvis behöver inte alla tycka om dem, jag är helt okej med det så länge som det inte beror på att det är för att de är platta och saknar djup. Då har jag misslyckats.
Jag strävar verkligen efter att karaktärerna ska kännas lika levande för läsaren som läser boken, som de gör för mig. Som att de skulle kunna finnas där ute någonstans, i den verkliga världen.
